Har en stor fråga i mitt huvud som gör mig rätt kluven...
jag försöker att mota bort den... försöker att leva i nuet.. men eftersom jag e en sån planerare till människa så dyker den upp rätt ofta under dagen... jag får ofta frågor om denna fråga som ekar i mitt huvud..!!
Jag blir ofta ledsen.. men samtidigt pirrig och glad över denna fråga!
Jag har en rätt osäker framtid framför mig...
Denna månad kommer beslutet... beslutet om min framtid...
Jag är rätt säker på att jag inte kommer att komma in...
men samtidigt nånstanns där bak i mitt bakhuvud så ekar samtliga saker...
jag har bra ålder, bra livserfarenhet, bra bakgrund och har ju bra arbetserfarenheter!
Men det är en tuff konkurrens!!
Om jag kommer in då är det leta boende och vända upp på ner på hela min och Daniels värld!!!
Det är ekonomi och boende och mitt och Daniels förhållande som skall fixas då!!
Om jag inte kommer in då är det jag och Daniel som skall sätta oss ner och planera våran framtid ihop!
En förlovning har vi redan pratat om (om allt håller sig så bra som det är nu vill säga ) och den kommer ske inom några månader=)
Vi kommer lägga ihop våran ekonomi.. satsa på att få bort mina skulder och se till att han får igång hans företag ordentligt sen e det spara pengar för att köpa hus som gäller!
Sen BÄBIS=)
Hmm.. detta e mina planer egentligen.. och jag borde kanske prata lite mer klart till Daniel om detta innan jag skriver detta till er.. men pratat löst om det och han vet om det=)
Men jag kan inte hjälpa att jag känner rädsla och obehag för detta svar på min fråga...
Hur skall det gå?
Kommer jag våga släppa allt här hemma.. min familj, boende, vänner, jobb, träning och framförallt Daniel för att leva på soppa och nudlar i ett boende som jag inte ens vet om jag har!!!
När jag började söka till denna skola för över 2 år sedan då bodde pappa i Stockholm, mina planer var att bo hos honom...
jag var singel och hade INGEN att ta hänsyn till!
Nu är allt så förändrat...
Jag är 2 år äldre och har helt plötsligt en jag delar mitt liv med!
Men när jag ser dom där förbaskat snygga uniformerna och bilarna så pirrar det till i hela mig för en dröm kan inte bli större att en dag får vara den som har den där blåa uniformen på sig och som sitter i den där blå,vita bilen och skrämma slag på folk..=)
Jag vill känna känslan av budskapet en Polis får fram, jag vill känna den social känslan av mötena en Polis gör, jag vill hjälpa männsikor, jag vill se till att råda ordning och reda i Sveriges samhällen med mitt arbete!
Jag vill utvecklas och jobba med det jag brinner för!
Skapa en trygghet hos folk och se till att utföra saker som sätter spår hos folk både negativa och positiva!
Negativa hos dom onda männsikorna och positiva hos dom goda!
Jag vill ju... men vågar jag ta detta steg?
Det är ju det som är frågan...
HUR SKALL DET GÅ???
Nu har jag varit djup så det räcker och blir över...
ville bara få ur mig det!
POLIS... är det JAG???
Två år på Polishögskolan går förbaskat fort, och är så jävla roligt! Boendet kommer ordna sig. Umeå och Växjö är studentstäder och det är gott om lägenheter för polis-studerande. Du får hjälp med sånt! Från Växjö kan du veckopendla också. Det är många som gör det. Allvarligt. Kommer du in, då KAN du inte tacka nej. Det vore korkat. Tänk om det nu tar slut med Daniel, så har du tackat nej till en dröm. Katastrof! Just do it!